En liten trött och grinig pojke, så kan man beskriva Emil de senaste dagarna...
I förrgår så tänkte jag att det berodde nog på värmen eller att han är i en växtperiod, eftersom han i princip bara åt och sov.
Och när han väl var vaken så blev han sur och tvär på nästan en gång. Så det var bara sova som gällde...
Och när det fortsatte likadant under hela gårdagen, men nu även att han inte riktigt ville äta, då började jag bli orolig.
Det var inte samma Emil, inga leenden, bara gnäll och gråt.
Så jag började tempade honom mitt på dagen - 38,5, inte jättefarligt. Men när jag tempade honom sista gången hemma på eftermiddagen och den visade 39,7, då ringde jag sjukvårdsupplysningen.
De tyckte att eftersom Emil hade över 39 graders feber, utan andra symtom och bara är 4,5 månad att en läkare borde undersöka honom.
Så jag kastade ihop lite saker i skötväskan, självklart missade jag hälften, ringde upp svärmor som ringt tidigare och gjorde mig och Emil i ordning för att åka in till akuten.
Svärmor följde med in som sällskap då Calle inte slutat jobba än.
Vi fick komma in på en gång när vi kom. De vägde, tempade - 38,7, tog blodprov och kissprov.
Sedan kom läkaren och ställde lite frågor och undersökte Emil.
Just då var Emil en väldigt glad pojke som charmade både läkare och sjuksyrror då Alvedonen äntligen kickade in.
Undersökningen gick bra, så det var bara att vänta på provresultaten och se vad de visade.
Provresultaten visade på förhöjt infektionsvärde. Så sannolikheten för urinvägsinfektion är ganska hög då kissprovet var lite grumligt.
Så för att ta det säkra före det osäkra så sattes antibiotika in. Eftersom han är så liten så kan njurarna ta stryk ganska fort ifall det är urinvägsinfektion.
Och det var då timmar av stick och trasiga kärl började för min stackars lilla prins :'(
4-5 stycken olika personer försökte sticka, i handlederna, i fötterna, i armvecken, men en efter en så misslyckades de och Emil blev bara tröttare och ledsnare.
Det riktigt skar i hjärtat när ens lillplutt sparkade och slog vilt omkring sig och inte alls ville vara med längre.
Mitt i allt frågade jag hur man gör ifall det inte går att få in en kanyl. Jag kände att jag orkade inte så mycket till.
Och då var det narkos som gällde, söva ner honom och försöka få in den.
Så tjuvhållningen var väl kanske det bästa, men ändå skitjobbigt för oss båda två.
Till slut gav de upp förhoppningen om att få in den i handen, foten eller armvecket och satte den i huvudet istället.
Stackars lilla älsklingen <3
Tror det tog ungefär 4 timmar att få in den där j-vla kanylen...
En släng av feberfrossa fick han också. Frös så han skakade. Kanske var det av utmattning, jag vet inte.
Jag hoppas det är sista gången vi behöver åka hit.
Men nu ligger vi iallafall här i våra sjukhussängar.
Lillplutten sussar sött och jag ska väl försöka med det jag med.
Published with Blogger-droid v2.0.1
