Förlossningsberättelse

Vår älskling, vårt alldeles egna lilla underverk kom till världen lördagen den 18 februari klockan 08:27. <3

Jag vaknade på fredags förmiddagen och började med de vanliga morgonbestyren.

Toabesöket blev mer en "jaha, är det på gång" upplevelse. Jag blev inte så orolig som jag hade trott att jag skulle bli av att det var slem och blod på pappret när jag torkade mig. 

Men jag hade ju läst att slemproppen kan gå flera veckor innan det är dags och att den även kan återbildas, så jag tänkte inte så mycket mer på det, mer än att jag ska ju iväg och jobba min sista helg om ett tag...

Det var ju sista helgen, sen så skulle jag ha jobbat med alla mina kära jobbarkompisar "en varsin sista gång" innan vår lilla knodd skulle komma. Det hade jag ju planerat ;)

Kände inte av något speciellt under dagen, förutom lite av de sammandragningarna som jag börjat få under de senaste veckorna.
Så jag packade ihop mitt pick och pack och begav mig till jobbet.

Senare under eftermiddagen vid 15 tiden när jag satt på rapporten började jag ändå misstänka att det kanske började att sättas igång lite smått då sammandragningarna började komma ganska regelbundet. Jag satt och småkikade på klockan - 20 minuter emellan. 

J skämtade med mig som om han hade läst mina tankar och sa "du får inte föda barn här på jobbet med mig" - jag sa inget utan bara log.

Vid middagen avtog allt för att vid 19 tiden när jag skulle göra min beskärda del i arbetet återkomma, den här gången med 15 minuter emellan. Jag gjorde klart allt och blev "hemskickad" av J, det var så lugnt och så var det ju ändå fredagskväll.

Turligt nog så gjorde sammandragningarna inte så ont, så det gick bra att köra hem, det spände till lite i magen bara. 

Väl hemma så säger jag inget till Calle. Varför vet jag egentligen inte, men antagligen för att han skulle bli som en yr höna och bara springa runt. Och jag kände att det var det sista jag behövde ;)

Eftersom det inte gjorde så ont så åkte vi till ett par vänner för att kika lite på tv, Calle helt ovetandes om vad som var på gång.

När vi kom hem därifrån så ställde jag mig och bäddade sängen (?!) medan Calle la sig på soffan och tittade på tv.

Vid 23 gick vi och lade oss i en renbäddad säng ;), men jag lyckades inte sova för det.

Värkarna började nu att komma med 5 minuters mellanrum, så vid 00 väckte jag Calle och sa att jag måste ringa till förlossningen för att höra vad skillnaden på sammandragningar och värkar egentligen är.

Ringde för att fråga, men hon jag pratade med hade inte tid utan bad mig vänta kvar i luren. Väntade i en halv timme ungefär sen bad jag Calle ta över telefonen medan jag hoppade in i duschen och skulle fixa mig i ordning (?!) 

Nyduschad och halvt påklädd och fortfarande inget svar från förlossningen bad jag Calle lägga på, vi ringer ifrån bilen istället sa jag.

När jag ska klä på mig det sista så kommer jag på den briljanta idéen att knäppa kort på oss - mage mot mage. Så efter fotografering och påklädning sitter vi i bilen på väg in till stan och jag försöker att ringa till förlossningen igen.

Den här gången behövde jag inte vänta på svar, men svaret blev väl inte det vi hade hoppats på... Hon jag pratade med tyckte inte att det verkade låta så ansträngande för mig och sen så kom ju värkarna inte så tätt heller. Så ta en alvedon och gå och lägg dig och vila. Men du får gärna höra av dig igen.

Jaja, nu var vi ändå på väg in till stan så då kunde vi ju lika gärna handla på oss lite att ha med till förlossningen senare. Lite Cola, drickyoghurt och godis blev det.

Kom hem igen runt 2 tiden och vi gick och lade oss igen, jag och min nya kompis vetekudden =) 

Men vaknade till var 5 minut, vid det här laget började jag känna mig väldigt trött, hade snart varit vaken ett dygn, så därför lyckades jag med en hel del power naps á 4 minuter mellan värkarna.

Vid 4 kände jag att det här funkar inte längre, jag måste iallafall få komma in på en undersökning...

Så jag ringde till förlossningen ännu en gång och hoppades att jag skulle få komma in.

Hon frågade ifall jag ville komma in på undersökning och jag sa att det skulle jag hemskt gärna vilja.

Så ur pyjamasen, in med vetekudden i micron och återigen ut i bilen.

4:20 var vi på väg in till stan igen. 

Åh, vad jag svor över alla gupp på denna väg...

Väl inne så satte vi oss och väntade i yttre väntrummet först, men blev insläppta till väntrummet på förlossningen av en snäll sköterska som såg att jag hade lite ont.

Satt en stund och väntade på att det skulle komma någon. 

Strax efter 5 kommer det en barnmorska och vi fick gå in i ett undersökningsrum. Jag blev kopplad till en ctg maskin som skulle mäta mina värkar under en halvtimme. 

Vid 6 tiden började jag undra ifall dem hade glömt bort oss, det hade ändå gått 45 minuter... Men till slut så kom barnmorskan tillbaka och kollade på ctg kurvan och gjorde en undersökning.

Värkarna kom fortfarande med ungefär 5 minuters mellanrum och jag var bara öppen 1 cm, så hon tyckte att vi antingen kunde åka hem igen eller ta oss en promenad.

Jag kände att jag tänker inte åka hem, men reste mig och gick ut i väntrummet. 

Det måste vara då som jag började öppna mig, för vilken skjuts värkarna hade.

Så jag sa till Calle att vi blir nog kvar här, så han satte sig ner i soffan medan jag stod och höll i mig i väggen och sedan i bordet. För att sitta ner gick inte, det gjorde alldeles för ont. 

Så i en halvtimme-45 minuter stod jag där i väntrummet, med blivande och nyblivna pappor springandes fram och tillbaka, vaggandes och reste mig på tå för varje värk som kom.

Det kändes inte jättekul att stå där ute i väntrummet med alla människor som for förbi, men vad gör man?

Till slut när jag kände att nu gick det inte längre, jag måste gå på toa, så kom barnmorskan som undersökt mig förbi och frågade hur det var, hon hade precis gått av sitt pass.

Det känns som att jag måste gå på toa! 

Okej, sa hon. Gå in i undersökningsrummet och tryck på den röda knappen så kommer det någon snart.

Så vi gick in i undersökningsrummet igen och tryckte på röda knappen. 

Efter en stund, strax efter 7, så kom en barnmorska och en sjuksköterska in till oss.

Jag fick lägga mig på britsen och hon undersökte mig och sa något om att Cervix var helt utplånad och att jag nu var öppen 10 cm. Sjuksköterskan frågade om det var sant och barnmorskan svarade med att det är dags för dig att föda barn Veronika, så vi får ta oss till ett annat rum.

Då blev jag rädd! Nu var det på allvar!

Jag började nästan att gråta, men barnmorskan sa att du behöver inte bli rädd.

7.30 blev Calle skickad till bilen för att hämta bb-väskan och jag fick hjälp med att klä av mig och klä på mig sjukhuskläderna bestående av en supersnygg skjorta och supersexiga trosor ;)

Jag hinner inte mer än att ta ett par steg ut mot dörren när jag hör hur det brister och det riktigt splaschar på golvet bakom mig.

Vänder mig om och tänker att det där var ju inte så mycket vatten.

Väl inne i förlossningsrummet så kommer jag inte ihåg hur det gick till, men jag hamnade i sängen på knä och stod sedan så under hela förlossningen.

Jag försökte mig på den välkända lustgasen, men fick den inte fungera, vilket sjuksköterkan nog såg då hon efter en stund frågade mig ifall jag tyckte att den funkade. Jag svarade nej, jag tror inte det, och gav henne masken.

Det var då andningen och de juvliga varma handdukarna fick bli mina bästa vänner.

Jag kan tänka mig att mina avgrundsvrål hördes långa vägar. Fick till och med beröm för att jag använde min röst så bra... Haha, det är skönt att man inte tänker på hur man låter eller vad man säger ;) Vet inte hur många gånger jag sa att jag behövde bajsa ;) 

Men efter en stunds krystande, har ingen aning om hur många värkar jag hade, så frågade barnmorskan ifall jag ville se och känna huvudet.

Hade det inte gjort så ont att böja sig framåt för att kika i spegeln som låg under mig så hade jag gjort det, men jag kände på huvudet iallafall =)

Sedan blev det dags för de sista krystvärkarna, åh vad det brände. Det kändes som att det var någon som satt med en tändare när huvudet var på väg. Och med huvudet halvvägs ute så sa hon till mig att inte trycka på mer för att huden skulle hinna med att tänjas. Det brände kan jag lova, men det gick.

Klockan 8.27 krystade jag sista gången och ut kom vår vackra pojke på 2780 gram och 48 centimeter <3

Emil Roger Alexander