Kulvertspring och hissåkning

Idag har det varit en lång dag för oss alla, speciellt vår lilla pussgurka ♥ 

Vi har sprungit fram och tillbaka i kulverterna, åkt hiss, suttit och väntat, ätit mat och lekt.

Vi var på sjukhuset vid halv tio i morse för Emils sista koll av njurarna.
Det började med att han skulle få en infart satt. Han fick emlaplåster på hand och fötter och sen skulle vi komma tillbaka en timme senare.
Så vi gick och åt lite frukost och kikade på allt folk som gick förbi.

Varenda gång dem har försökt sätta dessa förbaskade nålar så har det strulat, samma visa den här gången.
Calle sa till dem att det hade varit problem förut med spruckna kärl, men så behöver det ju inte bli den här gången svarade dem. Nej det är klart att det inte behöver bli så, men vi tänkte att det kanske kunde vara bra att veta att det inte har varit så problemfritt innan.
Men så till slut efter spruckna kärl, nålar som böjt sig och delat sig så satt nålen där till slut. Jag tror att det var Calles såpbubbleblåsning som fick Emil att tänka på något annat och slappna av i några sekunder så att dem äntligen fick till det.
Förstår inte varför dem ska bli lika förvånade varje gång över att kärlen "försvinner" och att huden är så seg på fötterna. Emil kan väl inte vara den enda?

Efter det så var det bara att skynda sig igenom kulverterna till nästa ställe där han skulle få något spårämne insprutat, det gick iallafall smärtfritt :-)
Sen blev det åter dags med en massa väntan... Ämnet skulle hinna till njurarna innan själva undersökningen, så det blev ytterligare tre timmar att spendera i cafeterian, kiosken och väntrummet. Så vila, lunch och lite mer vila på det så gick tiden ganska fort ändå.
Tyvärr hade det kommit in något mer akut när vi skulle få komma in, så ytterligare en timmes väntan blev det.

Emil hade inte sovit mer än 10 minuter när vi väl fick komma in så han blev klarvaken på direkten när jag lade ner honom på britsen. Det kanske inte hjälpte att röntgenpersonalen började prata med honom och vifta med leksaker heller ;-p
Vi var på helspänn både jag och Calle i början när han låg på britsen och dem började köra in den i "tunneln". Jag trodde dem skulle ha någon form av fastspänning där ifall Emil skulle få för sig att inte vilja ligga kvar, men nej ingenting så både jag och Calle stod på helspänn och redo på att kasta oss framåt.
Självklart så ville ju inte han ligga där och det är väl ganska självklart att han försöker ta sig därifrån då. Så när Emil var på väg ramla ner ifrån britsen insåg dem nog att det inte gick så vi fick stå på varsin sida och hålla ner honom. Usch vad hemskt...
Ja sen får ni se till att han är helt still under de här åtta minuter som det tar per bild, vi ska ta tre bilder. Men det är helt okej att han rör armarna så länge kroppen är still.
Mmm ja, enklare sagt än gjort... Vi fick stå och tvångshålla honom igen, usch,det känns så hemskt mot honom. Men jag tänkte att det kanske är lika bra att hålla fast honom lite än att dem ska ge honom en massa lugnande...
Även röntgenpersonalen stod och försökte sysselsätta Emil med bilar, klistermärken och gosedjur. Men när dem till slut kom med en speldosa blev det mycket enklare. Emil slappnade av lite mer av melodin.

Till slut var bilderna tagna och Emils tålamod helt slut så det var skönt att äntligen få lämna sjukhuset och åka hemåt :-)
Nu får vi vänta några dagar tills en läkare har hunnit kolla på bilderna och sett så allt ser bra ut. Och det tror jag att dem gör, men skönt att dem följer upp ordentligt.